En artikel om Catlinsregionen på Nya Zeeland från år 1985 inleds med: ”Denna rofyllda, skogbeklädda kuststräcka i det sydöstra hörnet av Otago/Southland är den bäst bevarade hemligheten när det kommer till naturskönhet på Sydön”. 20 år senare passar beskrivningen fortfarande, bortsett från delen om den bevarade hemligheten. Under de senaste åren har det nämligen spridits att denna lilla naturpärla har mycket att bjuda på för naturälskare.
Låt dig inspireras av artikeln och läs mer om MyPlanets resor till Nya Zeeland.
I början av året blev de sista 20 km av vägen äntligen asfalterade, så nu kan man köra de 100 km på under två timmar nonstop (det är inte en motorväg!), men det gör man naturligtvis inte. Det finns alldeles för mycket att se och uppleva. En bra plats att börja på, om man kommer norrifrån, är Nugget Point – ett landmärke på den södra delen av östkusten. Från fyren har man en storslagen utsikt över klipporna där pälssälar och sjölejon håller till tillsammans med en otalig mängd havsfåglar, som t.ex. skarvar, sulor, gulögda pingviner, måsar och tärnor.
En ännu bättre plats för att få syn på sjölejon är vid den närliggande stranden vid Cannibal Bay där man kan komma väldigt nära, men man ska inte ställa sig mellan dem och vattnet då det är dit de söker sig om man kommer för nära. Bukten fick sitt makabra namn av de första europeiska invandrarna omkring år 1840, då de hittade människoben på stranden. Det ryktades att de hade efterlämnats efter ett slag mellan två olika maoristammar under 1830-talet. Det har inte alltid varit fridfullt i Catlins!
Spår efter moafågeln
Maorierna bosatte sig i Catlinsområdet omkring år 1000. Man hade lätt tillgång från havet, där de också fick merparten av sin föda. Det fanns grottor at söka skydd i och skogen var full av fåglar, bl.a. den gigantiska moafågeln som är besläktad med kiwifågeln. Man brände av skogen, och därefter kunde man enkelt fånga moafåglarna med spjut och få mat till hela stammen för en lång tid framöver. Dessvärre var moafågeln utrotad redan i slutet av 1700-talet, innan den europeiska invandringen började.
Arkeologiska fynd i området visar att de sista moafåglarna jagades här. Tänk om man fortfarande hade kunnat se dem livs levande i deras naturliga omgivningar!
Lektion i maori
Det finns många platser som vittnar om att de varit bebodda av maorier. Owaka, som är huvudstaden med ca 400 invånare och flera övernattningsmöjligheter, betyder ”kanotplatsen” vilket antyder att det var här man omvandlade trädstammar till kanoter. I närheten ligger Purakaunui Falls, det mest imponerande vattenfallet i området, lätt tillgängligt via en stig genom regnskogen. Purakaunui betyder ”stora staplar av trädstammar”, kanske var det här man hämtade materialet till kanoterna?
Papatowai är en liten stad söder om Owaka och betyder ”en platt plats med träd”. Maori-namn på platser relaterar ofta till naturen i området. Det är för övrigt smart att göra ett stopp i Papatowai, då den lilla butiken där är sista chansen till att handla innan Invercargill. I anslutning till butiken finns ett litet motell där man kan övernatta för mindre än 100 NZD för två personer, om man har lust att utforska området lite mer. I vilket fall ska man ta sig tid till att gå över på andra sidan vägen och besöka ”Den sista gypsyn”, vars hem är en väldigt speciell vagn. Den är fylld med finurliga saker och ting, mer eller mindre konstnärliga, så det finns möjlighet att köpa med sig en otraditionell souvenir eller två.
Fredad regnskog
I direkt anslutning ligger Tautuku-bukten – en härlig, gyllene sandstrand med den mörka regnskogen som bakgrund och som växer hela vägen ned till stranden. Tautuku betyder ”att vika sig” och hänvisar till att bukten är formad som en halvmåne. Från Florence Hill vid huvudvägen har man utsikt över hela bukten, som avgränsas av Tautuku-halvön i söder. Längre söderut kör man igenom Tautuku skogsreservat, 500 hektar tät regnskog som är fullständigt orörd och klass-A-fredad. Tätheten är så enorm att det känns som att köra mellan två höga, gröna murar. En liten sidoväg leder ned till Cathedral Caves (domkyrkogrottorna) som är 30 meter höga med ett tak som påminner om valven i en domkyrka, och som sträcker sig 100 meter in i klippan. En hel maoristam har fått plats där inne. Det är en otroligt fin akustik, så man får nästan lust till att börja sjunga! Det är endast möjligt att komma in vid lågvatten, och vandringen på 20 minuter ned är definitivt värt ansträngningen.
Väl ute ur skogen kommer man fram till regionens sydligaste ”större” sevärdhet – Curio Bay, där delfiner håller till och där en förstenad skog kan ses vid lågvatten. För ca 180 miljoner år sedan (under dinosauriernas tid) var den en levande, subtropisk skog. När träden välte blev de med tiden täckta av sand och därefter havsvatten och under de kommande miljoner åren gjordes de om till kisel, som tydligt visar barken och åren i trädet. Både stammar och stubbar är synliga. Det är en barsk kust som visar sig från sin mest överväldigande sida i stormväder, och det var precis det vi fick se när vi var där på familjesemester under påsken.
Regn och rusk
Vi hade bokat in oss på Curio Bay Backpackers – ett litet, mysigt ställe med två dubbelrum och ett med våningssängar som ligger precis intill stranden med den vackraste utsikten över bukten. Vi nöjde oss med att avnjuta den inifrån allrummet första dagen då det stormade utanför och regnet piskade mot rutorna. Men det var mysigt inomhus med eld i den öppna spisen. En backpacker berättade att hon hade varit ute och badat dagen före – burr… Just när hon hoppade i trodde hon att hon skulle få en hjärtattack, men plötsligt omringades hon av en flock lekfulla delfiner och glömde då allt om det kalla vattnet. På kvällen stormade det så våldsamt att strömmen gick så blev vi tvungna att leta fram stearinljus, men det skapade bara en ännu mysigare atmosfär. Det var skönt att ligga i en mjuk, varm säng och lyssna till naturens raseri med barnbarnet bredvid. Ren avslappning!
Nästa dag hade vinden avtagit och regnet upphört, så vi klädde på oss som om vi skulle till Sydpolen som näst intill är grannen i södergående riktning, och begav oss ned till kusten vid The Petrified Forest. Nog hade vinden lugnat ned sig men det hade däremot inte havet gjort, så vi blev vittnen till ett storslaget skådespel. Vågorna slog med våldsam kraft in mot klipporna, vattnet kastades högt upp i luften och tillsammans med ljudet blev det till en fulländad upplevelse av naturkrafterna när de är i full gång. Resten av dagen tillbringade vi i lite lugnare omgivningar genom att gå promenader på den breda sandstranden vid bukten. Barnbarnet strålade som en sol över att få plaska runt i strandkanten i sina nya gummistövlar, och vi vuxna hade också är härlig upplevelse.
Efter dagens ansträngningar kom hungern. Det finns inga möjligheter att gå ut och äta i Curio Bay, men 6 km härifrån i Waikawa finns det ett litet ställe med det pompösa namnet ”Niagara Falls Café”, där de bl.a. serverar god pasta med svampsås. Det finns ett vattenfall i närheten, men det är inte riktigt lika stort som det riktiga.
Solsken och sjölejon
På den tredje och sista dagen vaknade vi upp till den vackraste morgonen, drog gardinerna till sidan och fick den uppgående solen rakt in på rummet. En perfekt start på en perfekt dag. Kusten är visserligen storslagen när det stormar, men den är också helt okej i solsken – och lugnt väder! Det tog oss större delen av dagen att komma hem till Dunedin då det vackra vädret bjöd in till åtskilliga stopp på vägen, bl.a. till Matai Falls, inte lika stort som Purakaunui, men med idyllisk omgivning vid änden av en kilometerlång skogsväg. Vid Surat Bay (sväng av vid Owaka) hade vi hört att det skulle finnas sjölejon, och ryktet talade sanning. Efter en kort promenad på stranden, där det endast går att komma ned vid lågvatten, fick vi syn på en flock på minst 20 stycken. Fascinerande att iaktta så stora djur på nära håll i deras naturliga miljö. Catlins är en plats vi kommer tillbaka till, igen och igen. Chanserna till fantastiska naturupplevelser tar aldrig slut.
Artikeln som jag inledde med att citera slutar såhär: ”Folk som bryr sig om den fred och ro som finns i Catlins, önskar att detta unika område får lov till att förbli okänt och orört”. Detta löfte blir svårt att hålla. Okänt är Catlins inte längre men det är någorlunda orört, men skynda er. Turismen skulle betyda ett ekonomiskt uppsving för regionen men det ska vägas upp mot hänsyn till natur och miljö, som ju är anledningen till att turister kommer.
