Förstenade lavaformationer, turkosa sjöar, vulkankratrar i rött och svart, otroliga utsikter och svavelånga som sipprar ut ur bergen. Tongariro Alpine Crossing är Nya Zeelands mest populära endagsvandring.
Vill du också uppleva en av Nya Zeelands häftigaste vandringar? Läs mer om våra resor till Nya Zeeland och Tongariro National Park.
Regnet öser ned och begränsar sikten till några få meter när jag i skymningen ankommer till det imponerande hotellet The Grand Chateau. Det är den regnigaste sensommaren på Nya Zeeland så långt man kan minnas, och den här kvällen är inget undantag. Jag har ankommit till Tongariro National Park mitt på Nordön för att vandra Tongariro Alpine Crossing som länge har varit populär bland vandrare, men som har fått näst intill kult-status efter all uppmärksamhet ”Sagan om ringen”-filmerna har gett nationalparken. Jag har blivit nyfiken och vill veta vad det är som gör att just den här vandringen är så attraktiv.
Vädret blir bättre
Besvikelsen är dock stor när jag vid incheckningen har blivit informerad om att regnet hindrar vandringen nästa dag. Mitt program gör att jag inte kan stanna en extra dag, så det är bara att acceptera att jag inte får svar på min nyfikenhet. När jag vaknar tidigt nästa morgon beslutar jag mig för att se hur vädret ser ut. Jag drar undan de tunga gardinerna och ser att regnet har upphört, och att de låga molnen far fram över himlen. Ett snabbt samtal och jag får veta att vandringen förmodligen kan genomföras, och att jag ska infinna mig på parkeringsplatsen nedanför hotellet om en halvtimme. Tiden är knapp och jag kastar på mig kläderna, tar med lite frukt och fyller två vattenflaskor. Frukost finns det inte tid till.
Ingen återvändo
Vi är ca. 20 nyfikna i bussen som skramlar upp mot vulkanerna och vandringens utgångspunkt. Väl framme studerar busschauffören de molntäckta bergen noggrant innan han vänder sig mot oss. Han säger allvarligt att det är tuffa förhållanden uppe på stigen med stark sydvästlig vind, täta moln och regn. ”Jag rekommenderar starkt att ni inte vandrar idag”, säger han. Vi blir sittande allihop, skruvar lite på oss och väntar på att någon ska säga något. Efter en lång tystnad frågar jag om det är farligt. ”Med den dåliga sikt och starka vind som är där uppe idag finns det platser som är farliga, eftersom det är en kraftig sluttning bredvid stigen”, svarar han.
Det är fortsatt tystnad i bussen. Vi börjar se osäkert på varandra. Till slut är det ett par som reser sig upp. Som på kommando följer många av oss efter. Ute i den kalla morgonluften rycker vinden i en. I en klunga börjar vi gå längs stigen som går svagt uppåt över en öppen slätt med brunt gräs och låga buskar. Jag vänder mig om och ser att bussen kör iväg med de passagerare som har valt att följa busschaufförens råd. Nu finns det ingen återvändo. Jag knyter fast hatten ordentligt och går målmedvetet vidare mot vinden. Allt eftersom vi hittar vår egen takt sprids vi ut på stigen.
Mäktigt landskap
Efter en timme ångrar jag mig nästan. Mina händer är stela och benen känns som bly. Jag är vid slutet av vandringens första riktigt branta parti, och det blir kortare och kortare mellan vilopauserna. Endast 20-30 meter ovanför mitt huvud hänger ett tungt moln som ger ifrån sig små, kalla regndroppar. Mina stelfrusna fingrar tar tag i de stora lavaformationerna som ligger på och längs stigen medans jag klättrar upp.
Plötsligt inser jag att jag i all min iver helt har glömt att äta, inte konstigt att jag inte riktigt orkar mer. Jag sätter mig på ett stort lavablock och ser mig omkring samtidigt som jag äter. Utsikten över det mäktiga landskapet är otroligt. Molnen över mig begränsar sig till berget och längre bort skiner solen på det savannliknande landskapet som har vackra gröna och bruna nyanser. Vulkanernas svarta sidor är nästan spöklika. Långt under mig tindrar en liten bäck och några vandrare ser ut som små prickar långt där nere.
Tongariro National Park finns tack vare en maorihövding som insåg att områdets unika natur borde skyddas. Han gav därför marken till Nya Zeelands befolkning år 1887 och området blev då en nationalpark. Tongariro National Park omfattar nästan 80.000 hektar och domineras av tre vulkaner – Tongariro, Ngauruhoe och Ruapehu.
Ogästvänlig natur
Stärkt av den lilla måltiden fortsätter jag vandringen uppåt. Jag kommer över toppen och ut på ett platt, månlikt område. Molnen omger mig och jag befinner mig på the South Crater, förbindelsen mellan Mt. Tongariro och Mt. Ngauruhoe. Allting är öde och jorden breder ut sig, svart och ogästvänlig tills den försvinner i dimman. Jag anar en påle som markerar stigen och vandrar vidare, tacksam över att gå på plan mark. Plötsligt hör jag röster och ut ur dimman kommer två gestalter. Det visar sig vara två holländska vandrare som har tagit paus. Vi växlar några ord innan jag går vidare för att återigen omges av den vita dimman och stillheten.
Man kan göra en avstickare till toppen av Mt. Ngauruhoe, men det innebär minst tre extra timmars brant vandring och med dagens väderförhållanden är det inte någon som väljer att ta den omvägen. Berget blev känt som Mt. Doom i ”Sagan om ringen”-filmerna och jag är besviken över att inte få se den konformade vulkanen. Efter en stund är jag framme vid nästa branta etapp där jag möter flera andra vandrare. En del står och pustar medans andra passerar i förvånande högt tempo och försvinner in i dimman. Jag kämpar mig vidare, steg för steg, upp mot Red Crater.
Världens ände
Senare befinner jag mig på en bergskam av svart lavagrus och lavasten med branta sidor. Runt omkring mig är det helt tyst och öde, bara svart lava och vit dimma. Det känns som att jag befinner mig vid världens ände, men jag är vid Tongariro Alpine Crossings högsta punkt ca. 1.000 meter högre i förhållande till platsen där jag började några timmar tidigare. Vinden drar i mig och min regnjacka är blöt av det ihållande duggregnet. Jag fortsätter mot det jag på förhand hade räknat med skulle vara vandringens höjdpunkt – Emerald Lakes. En bit ned dyker de plötsligt upp, men istället för den intensiva turkosa färgen som på vykorten ser jag två blekt turkosa fläckar. Jag ser dem först helt tydligt när jag står precis vid dem. Jag försöker få lä framför några stora stenkolosser, tar tillfället i akt och tömmer vandringskängorna på lavagrus och äter lite mer.
Världen öppnar sig
Det känns skönt att veta att de brantaste partierna nu ligger bakom mig, och jag koncentrerar mig på att istället njuta av det unika landskapet. Växtligheten är sparsam, men små vita blommor trotsar förhållandena och växer mellan stenblocken. Här och där sipprar svavelånga upp ur marken. Plötsligt skiner solen genom molnen och framför mig öppnar sig världen åter igen. Utsikten är fantastisk! Lake Rotoairas blå vatten lyser nedanför och längre bort kan jag skymta Lake Taupo. Stigen börjar gå nedåt i sicksack genom höga grästuvor som rör sig med vinden. Vid Ketetahi hut träffar jag några av mina kompanjoner från bussen och vi pratar om dagens upplevelser.
Efter vilopausen fortsätter färden nedåt. Ibland går stigen så djupt att enbart våra huvuden sticker upp över jordskorpan. Småningom blir växtligheten högre och efter ett tag kommer vi in i en tät skog. Kontrasten är enorm mellan den blåsiga, växtfattiga naturen några timmar tidigare och de frodiga träden där solens strålar lyser igenom lövverket. En flod fylld till bristningspunkten flyter längs stigen och ibland korsar vi den via små träbroar.
En magisk plats
Några kilometer in i skogen kommer vi plötsligt fram till en glänta där bussen står och väntar. 17 kilometer har jag vandrat, upp- och nedför genom otroligt varierande landskap. Det har varit en storslagen upplevelse, men nu är jag glad att jag inte behöver gå hela vägen tillbaka. Jag tar farväl av Tongariro Alpine Crossing och mina trötta ben njuter av att sjunka ned i bussätet. Vi väntar på de andra vandrarna och på avtalad tid rullar vi tillbaka mot The Grand Chateau. Solen har nu trängt fram genom de flesta molnen och jag ser andaktsfullt upp mot vulkanerna genom bussfönstret, glad att jag fick chansen att uppleva denna magiska plats på nära håll.
Läs mer om vad du ska tänka på i samband med vandring på Tongariro Alpine Crossing här.
