Antelope Canyon ligger i navajo-indianernas reservat 7,5 kilometer öster om Page och Lake Powell i USA. En resa in i detta ”foto-wonderland” är en otrolig upplevelse. De smala ljusstrålar som tränger ned i botten av ravinen ger speciella ljusformationer. Det har tagit vattnet miljontals år att skära sig ned genom den porösa och färgrika sandstenen och dalen är ett paradis för naturälskare och fotografer.
Bilresa med navajo-familjen
Vi har bestämt oss för att köra tillbaka till Page när det kom en indian i en väldigt gammal lastbil med öppet flak. Han var jättetrevlig och frågade vart vi var på väg. Vi berättade att vi gärna ville besöka Antelope Canyon. Om vi bara väntade ett ögonblick så skulle hans kusin komma och hjälpa oss, lovade han. Vi tackade så mycket och han åkte iväg för att hämta kusinen. Vi var lite tveksamma till om den här kusinen verkligen skulle komma, men plötsligt dök han upp med sin familj bestående av fru och två barn. Alla kom ut och hälsade på oss, och kusinen bad oss om att hoppa upp på flaket tillsammans med barnen. Vi körde relativt fort i de redan befintliga hjulspåren till Antelope Canyon, trodde vi, men istället dök en gammal husvagn upp och massa indianer som pratade på sitt eget språk.
Skallerorm till salu
Jag började bli lite orolig. Efter en stund kom en näst intill tandlös indian fram till mig och frågade om jag villa titta på när deras samojedhund skulle slåss med en skallerorm. Mitt svar var ett klart nej! Då frågade den tandlöse om jag ville köpa ormen eller hunden. När indianerna till slut förstod att vi inte ville köpa något visade de oss upp på flaket igen, och det bar iväg över stock och sten. Efter att ha kört på platån en stund kom vi äntligen fram. Dessvärre kunde vi se spår efter turister – öppningen in till ravinen var översprayad med starka färger, så synd! Vår indianvän pekade på graffitin och skakade kraftigt på huvudet, och gav utryck för sina känslor över hur respektlöst det var. Vi hoppade av flaket, tog med kamera och vatten. ”Vi ses om en timme”, sa vi till indianen och gick in genom öppningen till ravinen.
Naturens mästerverk
Först var det mörkt där inne, men det blev ljusare efter hand. Utanför var det väldigt varmt, men inne i ”grottan” var det nästan behagligt. När ögonen hade vant sig till ljuset blev vi överväldigade av många former och färger. De skiftade mellan orange, rött, gult, brunt och svart. Marken var jämn, slät och täckt med fin sand. Vi gick djupare in i detta virrvarr av krokigheter och gick loss med kameran. Allt var så vackert och spännande. Jag insåg att inga bilder i världen kan dokumentera skönheten och magin i denna naturskapta katedral. Det var fascinerande att tänka på att väder, vind och vatten har skapat detta mästerverk, och att det har funnits sedan juraperioden.
Uppslukade av att fotografera
Även när det är fint väder kan det plötsligt börja regna och ravinen fylls med vatten. Jag insåg att vi borde ha tittat på väderutsikten innan vi åkte dit. Jag började känna mig lite illa till mods igen samtidigt som jag funderade över om indianen hade lämnat oss. Vi fortsatte fotografera och hade snart glömt alla våra bekymmer och koncentrerade oss på att fånga alla former och färger. Tiden gick alltför snabbt och vi sökte oss motvilligt mot utgången, ut i hettan och det bländande ljudet. Först kunde vi inte se någonting men så hörde vi ett ljud. Det var indianfamiljen som trofast hade väntat utanför. Vi berättade begeistrade om våra upplevelser och våra återfunna vänner verkade nöjda.
Fast i sanden
Upp på flaket igen. ”Indiankusinen” valde en annan väg hem – en så kallad genväg som visade sig vara mer problematisk än förväntat. Han körde rakt uppför en brant sluttning med lös sand. Halvvägs uppe satt bilen fast – hjulen snurrade bara runt. Han beordrade barnen ned från flaket för att putta på. Det hjälpte inte. Även frun blev satt till att putta, men utan resultat. Naturligtvis hoppade vi också av, men bilen satt fast i den varma, lösa sanden. Vi puttade så hårt vi kunde men det hjälpte inte ett dugg. Vi svettades så mycket att svetten sprutade från oss. Så hoppade indianen ut och släppte ut nästan all luft i däcken så att de blev bredare och därmed fick större yta att gripa tag med. Så lyckades vi äntligen få upp bilen och med oss springande efter. Väl uppe på platån körde vi igen längs närmast osynliga stigar och snart var vi framme vid den stora vägen igen. Vi kunde knappt köra på asfalten pga. de platta däcken, men vi kom fram till en bensinstation där ”kusinen” fick luft i däcken, bilen tankad och vi andra fick släcka törsten.
Margaretha Ek är fotograf med djur och natur som specialområde. Margaretha har nyligen flyttat tillbaka till Sverige efter många år i USA och bor nu med sin man i Småland.
