På lejonsafari i Sydafrika

Winnie och hennes pojkvän åkte på safari i Madikwe Game Reserv i Sydafrika. Här kan du läsa om hennes äventyr hos lejonen, på safari och andra upplevelser i Sydafrika. 

Tidig morgon

Det är alldeles för tidigt när de knackar på dörren och vi hör ljudet av ett: ”Good morning. This is your wake-up call.” Jag försöker svara men det kommer inte ett ljud från mig. Efter ett par knackningar har jag rullat runt tillräckligt för att morgonväckaren ska gå vidare till grannens dörr med sitt artiga rop. Det första jag gör är att tända ljuset och se till vårt lilla husdjur – en spindel lika stor som en hand. Vår privata hydda är jättelyxig med fristående badkar, en fantastisk säng, egen pool – och stråtak. Mörkt, kyligt och perfekt om man är en spindel. Den första kvällen övervägde vi att slå ihjäl den – tills det gick upp för oss att om en spindel kan komma in, kan nog två det. Så vi struntade i det och blev istället överens om att spindlar äter flugor och mygg. Och det fungerar. Vi har inte fått ett enda myggbett! Hr. spindel uppför sig exemplariskt. Vi säger god natt till honom varje kväll när han sitter där ovanför gardinstången och varje morgon (nästan) sitter han där fint på samma plats. Vi försöker att inte tänka på vart han kan ha varit under natten…

Hur som helst, detta är Afrika och mycket större djur väntar utanför! Jag väcker mannen. En uppgift som normalt sett är helt omöjlig. Kl. är 05.00 – och han är en B-människa! Med lite grymtande kommer han upp ur sängen. Han vet att en belöning väntar. 

Vi tar på oss många lager kläder – och solkräm. Himlen är helt klar och värmen från dagen innan har försvunnit ut i rymden. Det verkar helt absurt att stå i nattsvart mörker och ta på sig solkräm, men det är nödvändigt. Så snart solen går upp bränner den med en styrka vi inte känner igen hemifrån. De många lager med kläder gör det lättare att anpassa sig till värmen allteftersom solen kommer högre och högre upp på himlen. 

Så har det blivit dags att åka och möta upp vår ranger, André. Det serveras kaffe och söta kakor så vi vaknar till lite. Kl. 06.00 är vi redo att köra iväg på dagens första game drive. 

Få ordning på begreppen

Det är bra att lära sig några grundläggande begrepp innan man ger sig iväg på safari.

Game drive – den viktigaste aktiviteten på en safari. Game drives försiggår för det mesta väldigt tidigt på morgonen och i slutet av eftermiddagen när de vilda djuren är som mest aktiva. Man kör ut i naturen i en öppen landcruiser där de bakersta sätena är högre än de främre, så att alla får en bra vy över naturen runt omkring. Och djuren naturligtvis. När jag berättade om ett game drive för min man för första gången var hans kommentar: ”Kör man bara runt i timmar utan att överhuvudtaget vara säker på att få se några djur?”. ”Öh – ja, när du säger det på det sättet…” Här kommer nästa begrepp in i bilden – ranger. 

Ranger – kör bilen och hittar djuren åt dig. Han har ibland sällskap av en tracker som sitter utanpå bilen och håller utkik efter spår och andra tecken på att det finns vilda djur i närheten. 

Tracker – en expert på att läsa naturen och kan till och med hitta de mest kamouflerade och dolda djuren. När du är ute på ett game drive med en ranger är din främsta uppgift att njuta av turen. Därefter är det viktigt att du inte låter alltför mycket och du får inte heller resa dig upp i bilen. Förutom det ska du bara luta dig tillbaka och se till att ha lite tålamod. Det är trots allt vilda djur som du letar efter, och det finns inga garantier. 

Iväg på safari

Vår ranger på den här safarituren är fantastisk! Jag har mött en del rangers genom åren, men André är helt klart en av de bästa. Han vet inte bara en massa – han är också otroligt engagerad och lever sig in i det. Det är helt omöjligt att inte förälska sig i alla de djur han berättar om. Morgonens första prioritet är lejonen. Vi vet att det finns gott om lejon i det 75.000 hektar stora Madikwe Private Game Reserv som vi befinner oss i. Ännu har vi inte sett några, men vi har hört att andra safarigäster hittade en hel familj igår kväll – inkl. fem lejonungar på ca. tre månader. Vi (min man och jag samt ett gift sydafrikanskt par) sätter oss tillrätta i safaribilen och jag letar fram kameran. Min man tar fram kikaren. Med 75.000 hektar är en kikare ovärderlig eftersom du inte alltid kommer helt nära djuren som du ser. Så kör vi! Det är en lätt bris och lite kyligt. Solen är på väg upp. Magen är fylld med kaffe och kakor, och jag vet att det finns lejon där ute i mörkret. Jag packar in mig i filten som ligger på mitt säte och tänker att detta är livet!

André gör en grej av att vi inte ska se andra bilar på vårt game drive, vilket resulterar i att vi kör på vägar som nog inte har sett en bil på länge. Det gör inget. Vi spänner magmusklerna, stabiliserar ryggen och njuter av den friska luften och spänningen. 

Vi är inte många minuter från lodgen när André ser färska buffelspår i sanden. Det har regnat lite i natt, och det är därför lätt att se vilken väg de har gått. ”Det är många djur i flocken”, säger han. Vi följer spåret länge – och plötsligt är det borta. André vänder bilen och där, precis där spåret tar slut, kör vi in på en stig. Herregud vad det är många hål i vägen. Vi hoppar fram. Ibland blir vi tvungna att lägga oss helt raklånga på sätena för att de taggiga buskarna är så stora att de skulle skära våra ansikten och armar om vi inte flyttar på oss. Det är lång tid sedan bilar och människor har varit här. Vi stannar till vid en glänta. Här finns inga bufflar. Det finns ett vattenhål längre fram och vi kan se en gigantisk pöl med lera. Här får vi veta att bufflarna har sovit. De gick nog upp tidigare än oss, för här finns inte ens en liten oxhackare (en liten fågel som ofta sitter på ryggen på bufflar och liknande djur och äter parasiter). Äsch. André tar chansen och berättar för oss om en otrolig liten blomma som sitter på de taggiga buskarna. Den liknar en liten julklocka och ser lite rolig ut med sina gula och rosa färger mitt i den grön-bruna naturen. Vi kör vidare och inom den närmaste timmen kommer vi nära giraffer, zebror och en hel massa antiloper. 

Lejon i sikte

Plötsligt pratas det ivrigt på radion som rangers använder för att hålla kontakt med varandra. De pratar ett märkligt språk som vi inte förstår. André ökar farten och snart möter vi en hel del andra bilar. Det koordineras, pratas och tas beslut. Vi kör in på en sidoväg och får en längre lektion i zebror. Ränder, matsmältning, manken osv. Han vet mycket, André. Plötsligt avbryter han sitt berättande och det går upp för oss att det egentligen inte alls var zebror vi satt och väntade på. En annan ranger har hittat lejonfamiljen och nu har det blivit vår tur att besöka den! Vi kör fram till en buske som står i en ganska stor glänta. 

Där är de. Där ligger lejonpappan med sin stora man och snarkar. Lite längre bort ligger lejonmamman och två lejonsystrar, och inne under den stora busken ligger de fem små lejonungarna. De smaskar på en gnu som ser ut att ha fångats nyligen. Lejonpappan har uppenbarligen ätit först – han ligger platt på rygg med alla fyra ben åt sidan och det luktar faktiskt lite lejonprutt. Han hyperventilerar för att sätta igång förbränningen. Puha – han liknar en som har ätit för mycket julmat. 

André placerar bilen i ett perfekt läge så att vi kan se lejonpappan, ungarna och mamman. Först tror jag att det är för vår skull som vi står som vi gör. Men då flyttar sig lejonmamman och det går upp för mig att Andrés första prioritet är att han ska kunna hålla koll på lejonen… Det är uppenbarligen bäst att man hela tiden håller ett öga på vilda djur. 

Vi sitter länge och betraktar lejonen. Ungarna äter och kommer fram från busken. De är inte särskilt stora och har fortfarande spår av fläckar i pälsen, som lejonungar har tills de blir ca. tre månader. Som på en hundvalp är proportionerna helt fel. Tassarna är jättestora och benen alltför korta. Men det är helt otroligt vilka muskler de redan har. Det är väldigt lekfulla. De springer upp på varandra, jagar varandra och lurar på varandra. Leken avbryts då och då av kärlekstecken från lejonmamman. Ungarna tvättas lite och springer därefter ut och leker igen. Allt eftersom leken blir vildare och vildare kommer ungarna bort lite från den övriga flocken, och plötsligt upptäcker lejonmamman detta. Hon har legat väldigt avslappnat och halvsovit med ett öga öppet, men nu reser hon sig och går fram till gläntan där hon får fram ett dovt ljud som visst betyder ”sluta nu barn – kom hit.” Alla ungarna svarar med små pip och springer snällt tillbaka till lejonmamman. 

En upplevelse för livet

André tittar på oss med ett stor leende och säger: ”Det är visst vårt tecken – är ni kara att åka?”. Vi nickar bara. Vet faktiskt inte riktigt vad vi ska säga. Det är så häftigt! Bilen startar och vi kör en bit bort. Efter ett par minuter bryter vi tystnaden och pratar i mun på varandra. Vi kan inte styra vår begeistring. Vi pratar och återberättar och säger: ” såg du när…och sen när…de är så söta, det är så häftigt…” osv. osv. André sitter bara med ett leende på läpparna. Han bor här i bushen. Han ser lejon lika ofta som vi andra ser koltrastar, och ändå är det tydligt att det var en speciell upplevelse för honom också. Jo, tänker jag – detta är livet. Jag vet också att när det knackar på dörren igen imorgon kl. 05.00 blir det inga problem att väcka mannen.