Det finns något oförklarligt med Australiens outback. Något otillgängligt och samtidigt otroligt lockande. Är det horisonten långt där borta och de enorma avstånden? Är det de orange klipporna och de avskilda boskapsrancherna? Eller är det djurlivet och de ursprungliga kulturerna som har levt här i årtusenden? MyPlanets medarbetare Trine Pedersen åkte till Kimberley i Western Australia för att komma närmare ett svar, vilket snabbt visade sig bli ett riktigt äventyr.
”Det är alldeles för djupt, det kommer vi aldrig igenom”. Det fanns en tydlig tveksamhet hos min medresenär när vi stod och såg ut över floden som flöt genom en fördjupining i landskapet, och täckte en stor del av vägen. ”Tror du att det finns krokodiler?”, fortsatte hon. Tanken hade slagit mig. ”Nej, det tror jag inte”, svarade jag snabbt. Men helt säker, det var jag inte.
Gibb River Road
Vår lilla grupp hade lämnat den tidigare pärlfiskebyn Broome för ett par dagar sedan. Den första delen av resan gick fint längs en bra huvudväg. Det ändrades plötsligt när vi omkring Derby svängde in på den avskilda boskapsvägen Gibb River Road. Delar av vägen var visserligen asfalterad, men den resterande delen bestod av hålig grusväg som enbart kan köras på under torrperioden från maj till september. För äventyrslystna och 4WD-entusiaster blir det inte mycket större i Australien, och just nu hade vi uppenbarligen behov för både äventyrslust och fyrhjulsdrift.
Vi stod tysta och tittade på vattnet när vår guide bröt tystnaden: ”Den lilla vattenpölen”, skrattade han. ”Det är inte något problem.” Samtidigt kom en Toyota Landcruiser körande. Genom den dammiga rutan kunde vi se en solbränd kille från trakten, med den obligatoriska bredbrettade hatten och där bak satt en hund och flåsade i värmen med tungan lång ut ur munnen. ”How is it going?”, lyckades han precis ropa ut genom fönstret med en bred, australiensisk accent innan han susade ner i vattnet utan att sänka farten märkbart. Vi följde bilen med blicken medan den lugnt och säkert arbetade sig genom vattnet. Vi kunde fortfarande inte se några krokodiler, och hunden såg inte det minsta bekymrad ut trots sin utsatta position på bilens flak.
Välkommen till outbacken
”Så är det vår tur”, sa guiden. Vi satte oss allihopa tillrätta i den fyrhjulsdrivna bilen. Guiden lade i ettan, och långsamt rullade vi ner i vattnet. ”Är alla fönster stängda?”, skrattade han samtidigt som han körde längre och längre ut i floden. Vattnet blev fort djupare, och det var omöjligt att se vad vi körde över. ”Jag håller koll efter krokodiler”, försäkrade min medresenär mig medan hon spanade ut över vattnet som nu hade nått halvvägs upp på sidan av bussen. Plötsligt började vattnet sjunka igen, och innan vi visste ordet av var vi uppe på den andra sidan. När vi hade fast mark under fötterna igen vände sig guiden om och utbröt med ett stort skratt: ”Välkomna till outbacken!”.
Vi tittade på varandra och log. Vi hade klarat Gibb River Roads första, stora utmaning och framför oss väntade ett av Australiens häftigaste och mest välbevarade naturområden. En otämjd värld av rå skönhet där solbrända klippformationer fyller landskapet och krokiga baobabträd sträcker sina nakna grenar mot den höga, blå himlen. Aldrig hade jag känt mig så mycket i Australien som i det ögonblicket, och när vi på kvällen satt runt lägerelden under den otroliga stjärnhimlen var jag inte det minsta tveksam – det finns ingenting som den australiensiska outbacken. Varför? Man måste uppleva det för att förstå det!
