Milford Track på Nya Zeelands södra ö är bland världens bästa vandringsleder, och en utmaning för alla åldrar.
Drömmer du också om en resa till Nya Zeeland? Läs mer om MyPlanets resor till Nya Zeeland.
Vårt nya zeeländska äventyr började med en båttur över sjön Te Anau, och så småningom närmade vi oss de majestätiska fjällen med dess snötäckta toppar. Gradvis ökade spänningen och en förväntansfull stämning infann sig. Ombord fick vi möjlighet att lära känna de andra vandrarna, som var väldigt intressanta människor med olika nationaliteter.
Den första dagens vandring var på en enkel 8 kilometer lång stig genom en vacker bokskog längs med floden Clinton Hut, där vi spenderade den första natten. Där skulle vi testa gasbrännarens förmåga att förvandla den frystorkade maten vi tagit med till något ätbart. Efter måltiden umgicks vi lite med de andra ”tramparna”, vilket var väldigt trevligt. Man har blivit tröttare i kroppen med åldern, och det var otroligt svårt att sova tillsammans med 39 bunkbed-snarkare. Tankarna fördes tillbaka till tiden i det militära där man snarkade i takt – utan problem – men nu när man var öm i kroppen men klar i knoppen blev man en upplevelse rikare. Till slut sov man tungt av ren utmattning…
Över kristallklara floder
En ny solig dag inleddes och jag gled ut ur sovsäcken till en liten diskret påklädningsceremoni i den övre sängen. Snabbt upp och ut till ett handfat som stod på ett träbord för en snabb rengöring med iskallt vatten. Aggressiva sandflugor attackerade i stora svärmar, så fort in för att koka vatten till kaffet. Då vi var de äldsta i vandrarflocken ville vi gärna ha ett litet försprång på morgonen.
Dagens etapp var bara 13 km lång, men terrängen började bli mer kuperad och det blev svårare att komma fram. Som tur var så regnade det inte, men däremot så kan man ana att andra hade fått uppleva betydligt blötare vandringar utifrån det som stod i hyddornas gästböcker. En skrev: ”Does it ever stop raining?”, som någon annan hade gett ett optimistiskt svar på: ”That’s why it’s a rainforest!”.
Under första delen av dagen var det alltid lätt att bära på packningen, medans de 8 kg blev blytunga fram på eftermiddagen. Här och där gick vi över floder via hängbroar, aldrig hade vi sett mer kristallklart vatten och så många svarta ålar och regnbågsforeller. Äntligen kom vi fram till övernattningsplatsen vid Mintaro Hut.
Över Mackinnon Pass
På den tredje dagen var det hårt. På kartan var det bara 14 km, och vi skulle klättra upp till Mackinnon Pass 1.154 meter över havet. Men inte nog med det, sedan skulle vi släpa oss ned igen på den andra sidan. Well, vi startade tidigt. Det är betydligt lättare att vandra uppför en övervuxen bergssluttning där man har mer kontroll över varje steg och lättare att balansera vid ojämnheter. Nedför är det lite av en konst att kunna placera sin kroppsvikt rätt och gå på den sten som ser ut att vara mest stabil. Sommardagarna var långa, och vi hade fortsatt strålande vackert väder med en himmelsk utsikt mot de snöklädda fjälltopparna. Längs bergssluttningen rann vattenkaskader av smält snö ned i dalen, där det blev till vattendrag omringade av frodiga, regnskogsfärgade nyanser.
Dramatiska vyer
Den rika, alpina floran var paradisisk och dominerades av Edelweiss och Mt Cook-liljor i vita och gula nyanser. Bland fåglarna gillade vi keaen mest – en respektlös, fladdrande papegoja som stal allt värdefullt den kunde få tag på. När vi väl var uppe på det högsta passet satte vi oss ned och njöt av den otroliga synen av alptopparna Mt Hart och Mt Mackenzie med Elizabeth-glaciären. Vid den lodräta klippkanten hade man den mest dramatiska utsikten 900 meter lodrätt ned till Arthur Valley.
Nästa övernattningshydda var Dumpling Hut. Dumpling betyder klump, och så fort vi satte oss ned kändes benen som två orkeslösa klumpar fasthäftade på kroppen. En ung, vänlig australiensare hävde upp en tvålitersdunk med vitt vin ur sin ryggsäck, och ville fira dagens strapatser! Det näst intill svartnade för ögonen och jag sa vänligt ”nej tack” till vinet, förmodligen för första gången någonsin, och kröp ned i min sovsäck där jag somnade direkt.
Sista etappen
Det var hårt att komma ned från den övre sängen nästa morgon på de odugliga benen. Min fru lämnade kvar lite av nödprovianten och ett par toalettrullar till behövande, och med lite stöttning satte vi kurs mot målet för vår vandring – Sandfly Point vid Milford Sound, 20 kilometers vandring bort.
Stigen följde Arthur River och vi passerade otaliga vattenfall, varav Mackay och Giant Gate Falls var mest imponerande då de målinriktat kastade sig ned mot oss från hög höjd. Framåt slutet tittade vi inte längre på vattenfallen, utan rörde oss bara framåt genom den mosstäckta, mörkgröna bokskogen. Vi gick över hängbroar som korsade häftiga floder, och längs med den vackra Ada-sjön.
Plötsligt dök Sandfly Point-hyddan upp ur ingenting. Vi hade genomfört vandringen, och var glada och nöjda över att ha haft turen att vandra Milford Track i strålande sol. Platsen levde upp till namnet, och vi blev attackerade och stuckna oavbrutet trots insektsmedel. Men vad gjorde det? Vi hade ju genomfört vandringen utan en enda blåsa!
Om Milford Track
- Placering: Milford Track ligger i Fiordland National Park i Nya Zeelands sydligaste hörn.
- Restriktion: 40 individuella vandrare per dag. Beställ i god tid.
- Öppen för vandring: Från november till april.
- Förutsättningar: Var i god form, man ska orka bära hela sin packning i ryggsäck.
- Om hyddorna: Det finns gasbrännare i hyddorna. Kvinnor och män sover i samma rum i våningssängar.
- Rekommenderad utrustning: Kläder, sovsäck, lätt köksutrustning och proviant för fyra dagar. Bra regnkläder är nödvändigt, statistiskt sett regnar det mer än 200 dagar om året.
/MyPlanet, 2021