Att vandra i Grand Canyon i USA kan vara en riskfylld strapats med tanke på värme och terräng. För vår skribent gick det bra och här kan du läsa hans dramatiska berättelse.
Vill du också uppleva Grand Canyon? Se t.ex. MyPlanets aktivitetsförslag Grand Canyon med helikopter och våra reseförslag till USA.
Jag tror att jag ska dö. Trilla runt i dammet. Rulla ned i djupet. Försvinna för evigt. Aldrig tidigare har mina ben varit så tunga. Jag försöker att tänka på det jag har läst om att vandra i Grand Canyon: att det är ansträngande men i grund och botten inte speciellt svårt, för det handlar egentligen bara om att flytta det ena benet framför det andra, och så det andra framför det första osv. Jag kommer direkt från botten. Helt nere i djupet. Talar högljutt till mig själv – ”kom igen nu, vidare, vidare” – för att tvinga mig själv till rörelse framåt. Ser upp, men kan inte se kanten. Så långt ifrån. Dåre!
Min resa uppåt har börjat dåligt. Och här är det redan fruktansvärt varmt. 42 grader. I går eftermiddags var det 46 grader. Natten har i stort sätt inte kylt ned platsen alls. Åt frukost 4.30. Klockan är fem nu. Gudarna vet kanske hur lång tid det tar att komma upp. Fem timmar? 10? Aldrig? Jag är törstig så in i helvete – min kropp är genomblöt av svett, jag har på knappt en halvtimme redan druckit en liter vatten. Har jag tillräckligt? I min ryggsäck ligger två liter vatten, och i handen har jag en halvtom tvåliters falska. Vad tänkte jag med igår? Stretchade inte efter en dags vandring nästan lodrätt nedför. Idiot! Jag tänker på telefonen jag såg under min vandring ned. Hur långt upp är den tro? Det var något ohyggligt över den. En svart telefon ställd på en stenhög under ett litet skjul. En skylt berättar att telefonen endast är till för absoluta nödtillfällen – när man inte överlever sin vandring eller snubblar över en död kropp.
Jag tittar ned. Stigen bakom mig kastar sig längs den orangegyllene klippväggen som slutar nere vid tunneln som är sprängd igenom en massiv klippa: nere vid hängbron över den ärggröna Coloradofloden som forsar fram. Så ser jag ett dammoln högt där uppe. Jag ser upp längs de robusta, lodräta klippväggarna. Där hänger en matt, vit måne på den blåsvarta himlen. Jag hör ljudet av hästhovar. Släpar mig vidare uppåt. Hästarna kommer närmare. Ser två cowboys med läderansikte. Med sig har de en karavan av mulåsnor fullastade med mat och utrustning, som de tar med ned till världens mest avlägsna vandrarhem, Phantom Ranch, i botten av Grand Canyon där jag övernattade. Ryttarna hälsar snabbt. Jag tror att jag ler. De ska inte få veta att jag är fullständigt utmattad, som om min siste timme var kommen. De ska inte få veta att jag tänkte på telefonen. Nej! Upp – dit kommer jag. Det bestämmer jag.
Jordens historiebok
Grand Canyon, du stora hål. Grand Canyon i Arizona är faktiskt bara den fjärde största klyftan i världen. Men det betyder inte att den inte är ”grand”. Den förtjänar utan tvekan sin status som ett av världens sju naturunderverk. Så mäktigt är hålet, man kan inte helt förstå det. Bara den fysiska storleken. Den är 2,6 km djup, i genomsnitt 16 km bred och 440 km lång. Här finns det så mycket sten, granit och klippa ovanpå varandra – och så naket – att förflyttar man sig några få hundra meter bort från stråket av turister, är det som att vandra in i evigheten. Här är det stilla, så stilla. Ingenting verkar röra på sig. Det är som att den kolossala orgien av bronsfärgade klippor – ett stelnat hav av avsatser, klippväggar och lodräta klippor – är låst fast i tiden. När solen står högt på himlen finns det inte en skugga här. Oftast ingen vind. Och som sagt – inte ett ljud.
Det mest förbluffande vid platsen är tidsdimensionerna, förbluffande på samma sätt som när man försöker förstå universums storlek. Man kan bli knäpp av det, för att man saknar sinneskraften för att kunna förhålla sig till det. Den nedersta stenmassan i Grand Canyon, Vishnu-gruppen, är omkring 1,6 miljarder år gammal – en tredjedel av jordens ålder. Den yngsta formationen är den översta – Kaibab-formationen – kalkstensmassan man står på när man ser ut över Grand Canyon. Den är 250 miljoner år. Homo Sapiens är ungefär 100.000 år. Så till och med Grand Canyons nyaste lager är 2.500 gånger så gammalt som vår art. En vandring upp- och nedför Grand Canyon är en resa i tiden på hundratals miljoner år – en geologisk historiebok.
Blodad tand
En gång kom jag förbi Grand Canyon i förbindelse med ett reportage. Jag hade en halv dag extra, och tänkte att det måste vara tillräckligt. En dum tanke skulle det visa sig. Och livsfarligt, upptäckte jag när jag naivt nog trodde att jag kunde vandra ned till Coloradofloden och upp igen på en halv eftermiddag. Jag måste otroligt nog ha missat de enorma skyltar som överallt varnar för att det är rena självmordet att försöka vandra ned och upp på en dag. Det var en varm dag i juli. Allt jag hade att dricka var en halv flaska ljummen läsk.
En timme vandrade jag och kunde inte så mycket som få en skymt av Coloradofloden. Landskapet blev mer och mer massivt i takt med att det efter hand reste sig omkring mig. Och ändå var det som om jag inte kom någonvart. Jag har för längesen druckit min läsk. Och tog mitt livs klokaste beslut: jag måste upp – med en gång. Min gom var torr på ett sätt som jag inte visste att den kunde bli. Jag började fantisera om att jag kastade mig över vandrare jag mötte och tog deras vattendunk ifrån dem. Jag höll ut. Men jag var svimfärdig när jag väl kom upp igen. Och jag hade blivit klokare. Men hade samtidigt fått blodad tand. Att gå ned till Coloradofloden, det var jag nu helt säker på, det skulle vara stort. En dag skulle jag göra det.
Döden i djupet
Jag väljer den kortaste, men också den brantaste vägen ned: South Kaibab Trail på omkring 10 km. Dagen före min vandring får jag syn på en bok inne på ett informationscenter, med titeln: ”Over the Edge: Death in Grand Canyon”. Bokomslaget visar en bild på ett skelett från en vandrare, och på första sidan står det: ”Hårresande berättelser om alla kända dödsfall i den mest kända av de sju naturunderverken”. Boken är över 400 sidor. Över 600 dödsfall beskrivs i detalj. Medans mörkret sänker sig över det nakna landskapet och en kritvit måne stiger upp, läser jag boken på mitt motellrum innan morgondagens vandring.
Ett omvänt berg
Efter att de två cowboys och deras mulåsnor har passerat mig händer det något som jag inte trodde skulle hända. Jag går fortare. Har kommit upp i ett nytt luftlager. Här är det långt ifrån kyligt, men milt nog för att kroppen ska fungera igen och benen förflytta sig framåt. Den värsta syran har trampats ut. Jag passerar telefonen i jämn takt. Solen tittar fram och blir på mindre än en halvtimme så stark att jag blir tvungen att leta fram en T-shirt och sätta fast den på min keps, så att den täcker min nacke och får mig att likna en billig version av Lawrence of Arabia. Så möter jag den första vandraren på väg ned. En slank, äldre herre med vitt hår och vitt vältrimmat skägg som säger: ”Härlig liten promenad va?”, och därefter skyndar han vidare. Vid ett tillfälle halvvägs upp böjar mina ben kännas tunga igen. Det är jobbigare att gå upp än ned. Det är den största psykologiska utmaningen med att vandra i Grand Canyon. Vandringens höjdpunkt är i verkligheten ”lågpunkten”. Det känns som en att man är på väg neråt när man går upp. På ett sätt är Grand Canyon ett omvänt berg, också med hänsyn till att ju högre upp jag kommer, desto fler människor möter jag.
Segerns sötma
I början är det kul att se människor igen. Jag tar in deras beundrande blickar. ”Kommer du hela vägen där nerifrån?”, frågar många. Jag berättar om botten, som att jag inte har gjort annat de sista 10 åren än att vandra upp och ned. Jag känner mig som kungen av Grand Canyon. Och när man är kung är det svårt att inte förakta fotfolket, de som bara strosar omkring och som aldrig skulle kunna drömma om att gå hela vägen ned. Med ett stilla och orimligt (jag är medveten om det) förakt betraktar jag deras vita T-shirts, vita sneakers och vita strumpor. Amatörer! Turister! Vilka tankar de har om mig, det vågar jag däremot inte tänka på. Säkert något i stil med: Varför har den där idioten en T-shirt i sin keps? Varför vinglar han så mycket? Varför är han täckt i rött damm? Varför luktar han så mycket svett? Varför är hans ögon blodsprängda? Men de får gärna tänka vad de vill. Fyra och en halv timme efter avgång från Phantom Ranch är jag uppe. Bara en timme längre än vandringen ned. Knappast ett världsrekord. Men bra jobbat, om jag får säga det själv.
